halvfinnen

På dagarna här brukar jag lämna min mobil(er) i rummet jag har. Ev. stänga av dem under dagen också. 

Ibörjan, sisådär de två första dagarna var inte det lättaste, jag ville gärna plocka med mig mobilen, specellt min iphone i fickan... Bara utifall jag Ser någonting, eller utifall jag vill lyssna på musik. 
Men sen orkade jag inte med mig själv, även om jag inte har internet eller bra täckning så finns alltid tanken där, OM jag fått sms, OM jag lyckats hitta internet och jag fått mail elr dylikt. 
Jag gjorde sedan valet att jag lämnar dessa på rummet. 
- Smartare val finns nog inte. 

Jag har en klocka på armen, det är det ända jag behöver. Koll på tiden. 
En del gånger lämnar jag även klockan hemma, och oj vad man känner sig utsatt? 

Ingen mobil, ingen klocka. 

Hur svårt kan det vara för en människa att  Leva i nuet ?

Jag säger, välkommen snö. 
Gud vad det är underbart vackert här uppe. 
Från tågstationen igår blev jag upphämtad och det tog ca en timma med bil att komma hit jag är idag. 

Idag har jag ( eftersom igår vart ja så trött efter allt resande, så orkade ingenting ) tagit mig en dagsprommenad/dagstur upp på en höjd där det är en fantastisk utsikt. 
Jag stannade till och vände mig om då och då och blev alltid lika förvånad vad jag såg. 
Magnifika berg syntes långt bort med snötäckta toppar och en otroligt vackert landskap sträckte sig bortåt , allt med ett snötäcke. 

Annars är vädret här borta helt underbart, ibland tittar man sig omkring och det serut som ett glasklart vackert vykort. Solen står högt på himlen och ibland blir det riktigt varmt. 

- Och jo, Internet funkar knappt, och mottaging till mobilen finns bara ibland. -



Bilderna ger inte ut sin verklighetens rätt men what to dooo..

Finland gick fort. Om man får kalla min mini resa till Finland i tidsform. 
På Söndagen så hade vi en riktig latmask-dag då vi knappt orkade upp ur soffan. Tv tittandet stod väl högst upp på listan av sysslor vi gjorde. 

Senare på kvällen hade vi mysigt med en del kortspelande, godis och massa prat om allt mellan himmel och jord. 
Jag undrar just varför man inte gör det oftare ? Aja, den tanken fick följa med mig när ja knappt hann vända i sängen innan jag skulle upp igen. 
Flyget mot sthlm gick redan 6.55 från Vantaa. 

Sitter nu på tåget norrut, 5 av 7h på tåget gjorda. Woho men denna gången tackar jag ingen högra makt då ja fick en plats bakåtvänt hela vägen. Bra anledning till att sova mer dock... 

Mötte upp Bettina vid järnvägstorget och det första vi tog riktning mot var våran gamla favoritresturang, så gott woho! :)

Efter ett konstanterande att jag inte kunde gå i stan med ryggsäcken då ja troligtvis skulle slå ner lite folk med den så smet vi bara in på kmarket och köpte lite gott till kvällen. Efter en heldel babbel och såklrt en del godis så däckade jag fort när ja slängde mig i säng.

Lördagen bestod av underbart soligt väder och först en shoppingrunda på stan. Lite omgjort är det i vissa delar sedan jag bodde här, och sen ja var här sist igentligen, som var ett helt år sedan! Herregud vad tiden går fort.

Mat, shopping och trötta ben efter timmar i stan så drog vi en kortis till Esboo för att sedan förflytta oss till Jonna. 

Utgång i kära hfors, som det var saknat! 

Gud vad det är mysigt att vara här i Hfors, det är någonting med denna staden som ligger nära hjärtat. 

Hur kunde jag flytta härifrån? ...

Vad är viktigast i livet ? 
Jag tror alla människor drömmer om kärlek och äventyr.
Tyvärr så hittar många skäl att inte ens försöka. Rädslan håller många kvar. Livet är över snarare än vi kan ana. 
Har du en bil, så kör den. Har du pengar, spendera dem. Har du personer att älska, älska dem. 
Vad väntar folk på?

// Greta, 70 år. 

Även om dessa fina meningar är ihopsatta av Greta eller inte, så ligger det mycket sanning i det. 
Ta vara på livet, lev i nuet. 
Varför gå och vänta på att saker skall hända när man bara kan göra dem? 
Våga, ta steget. 

Ibland behöver man en push eller två, Jag behövde ibland tre, Hur många behöver du?
Och framför allt - hur tar du emot dem? 

Idag på jobbet kom vi in på och diskuterade användningen och beroendet av mobiltelefoner samt vilka appar vi människor använder. 
Det började med att vi beklagade oss över att folk sitter nu för tiden med mobilen i högsta hugg istället för att prata med varann (ja, jag gör det med men tycker samtidigt inte om det) till att ha 400 vänner på facebook och man knappt känner 150 av dem, till beroendet och bekräftelsen som man ständigt söker i dagens samhälle. 

Här finns mycket att ta på...
Ja, vi sitter mycket med telefonen i handen, ibland är det första vi gör på morgonen innan vi riktigt vaknat - att kolla de sociala medierna på mobilen. Innan vi äns hunnit gå å pissa.
Apparna som mest kom på tal var såklart facebook och instagram. Och med dessa appar kommer en ständig stress. Stressen att :
- > Se ut som människorna på bilderna gör
- > att få så många "likes" som möjligt
- > bekräftelsen av ANDRA att man ser bra ut, att man är duktig etc. 
- > Hälso hetsen - behöver inte säga mer. Vart där. Har fort en fot kvar, sorgligt nog.
- > Sen är det alla dessa quotes som dyker upp överallt och ingenstans som man tycker låter underbart men ingen "följer". 

Jaha, varför blev jag en sådan negativ människa helt plötligt då? 
För jag har inte en gång, inte två, inte tre utan nästan 7 gånger avaktiverat mitt facebook konto, jag kom på mig själv att jag var 
1 ) Beroende
2 ) Knappt viste vilka hälften av människorna va på mitt konto
3 ) Orkade inte med "stressen"

Nu har dock mitt Facebook konto åkt i papperskorgen - och med den alla gamla bilder och gamla "vänner". 
Istället tog jag en pause , och sedan fixade ett nytt konto, där jag bara har Vänner jag på riktigt känner. 
Redan nu har jag ignorerat vänförfrågningar från folk, ja från folk, inte vänner, för vänner hade jag accepterat. 
Jag har inte äns 50 vänner på fb för tillfället - och det är så skönt. 
Folk jag bryr mig om och som känner mig. 

Nu på kanal 3 så gick ett program på Tv och dom diskuterade just dethär. 
Bekräftelsen från sociala medier, hur folk blir beroende och får ett narcissistiskt beteende.
(Ständigt behöva upphöja sig själv och har ett stort behov av erkännande från andra)
Ja, så Hur kommer dehär sluta tro?

Ska man som sagt spåna hur långt som helst så kan bara lyfta lite lätt på tre punkter jag tänkt på.
-> Strålningen - Cancer ? (vad vet vi igentligen om mobilens strålning, eller datorns) 
-> Stressen - en inre stress ? 
-> Sjukdomar  => följd sjukdommar

Detta är MINA tankar om de sociala medierna, 
Jag har instagram, Jag har facebook, 
Men,
Jag är inte lika beroende som jag var förut. Har inte äns Facebook Appen på min mobil längre. 
Ja- jag har också varit beroende av bekräftelse, eller är, det har vi Alla varit eller Är. I större eller mindre utsträckning, och det bara sjunker i åldrarna.. skrämmande. 

Vilket fall som helst, Att jag ex har en blogg är väl ett bekräftelse behov?
Jag vet inte, jag vill inte försvara mig på något sett här, men här : skriver jag det Jag vill - inte det jag tror Andra vill läsa, här skriver jag Mina tankar, min vardag och om delar ur mitt liv. 
Denna bloggen kommer jag aldrig försöka sprida och göra " stor " , denna bloggen är för Mig, mina vänner och min familj. 



Tisdags tankar - yes. 
Godnatt. 

Idag tog ja med mig Mikaela in till stan för att fixa min gamla och otroligt saknade piercing. Hålet växtre igen, eller mer drog ihop sig, Så nu töjde han bara ut hålet lite, och vips, navelpiercingen är på plats!
Känner mig hel igen ;)

Igår så passade jag min brorsdotter i några timmar, vi tog en långprommenad i solen och tittade på hästarna innan hon slocknade i vagnen. Så mysigt. 

Imorgon är det tillbax till lite jobb, Sista veckan på schemat - så fort tiden går.   

Så underbart att solen tittar fram. 
Idag är en sådan där dag man ser bortom smärtan i ryggen, en sådan dag man bara leer, Alla bekymmer försvinner och man tar in, man tar in dagen! :)

Ser fram emot allt roligt som väntar härnäst, tiden går så fort att jag knappt vet i vilken ände jag skall titta. 
Snart så . Snart. 



- Bild från picknik med Mikaela i Grebbestad ,  Glädje

Känslan som gör ens dag, när man arbetar med en ny kollega på jobbet och hon klämmer ur sig :

" jahmen det är du som är Anna ? Jag har hört så mycket posetivt och bra om dej runtom i huset, vad roligt att äntligen få jobba med dej.. " 

KRAM

Idag är en sådan där happyday, allt känns så himlans bra och inspirationen är på topp. 
Det är en sådan dag då det kliar i händerna för man har så mycket tankar man vill få ner och hundra saker man vill göra, och precis allt - på en och samma gång.

Detta inlägget skulle jag bara vilja skriva hur lyckligt lottad jag är som har en del människor i mitt liv, som stöttat mig och funnits där för mig under denna lite mörka tiden som infunnits sig i mitt liv en period. 
Utan er vid min sida hade jag inte kunnat ta mig ur den på samma sett som idag, nu har jag ett annat perspektiv än förut - det blir bara bättre, det Kan bara bli bättre - allt beror på inställning. Såklart  är allt är upp till en själv, men man behöver en hjälpande hand. 
Vänner och familj ger dej verktygen och trappan att klättra upp för igen, upp till lyckan och solen, upp till tillfredställelse av livet. Men man måste ha viljan och styrkan att ta steg efter steg själv. Vänner och familj är handräcket du kan hålla i så du inte ramlar ner, dom är knuffen den där sista centimetrana upp för ena steget...
Ingen annan kan vandra upp för trappan utom jag. Detta är min trappa. Alla har vi våra egna trappor med små, stora, tunga eller lätta steg, men en sak har vi gemensamnt med alla trapporna, för att ta oss frammåt behöver vi - Viljan och styrkan. Och ibland lite jävlar anamma. 

Vilket fall som hellst, inte meningen att spåna iväg i min trappa, som jag så stolt börjat klättra upp för, därför vill jag bara säga hur lycklig jag är att få kalla er mina vänner och familj. 
Det finns några eldsjälar som funnits där för mig hela vägen.
 
Kan inte beskriva med ord,
hur lycklig jag är,
över att ha er i mitt liv. 

Punkt.. ( som elin hade sagt )


M, M, M, M, E och L .